Skavlan i Sverige

Ett inlägg som blev refuserat i september 2025. Men nu dyker diskussionen opp igen, därför denna repris, och på svenska.

Kunde Skavlan ha gjort detta programmet som svensk?

När SVT i höstas (2025) sände Skavlan & Sverige – 2. Är du inte god är du inte svensk blev det tydligt att frågan om svenskhet handlar lika mycket om ordens gränser som om nationell självbild. Redan titeln pekar på något centralt: i Sverige är godhet inte bara en dygd – den är en del av identiteten.

I programmet diskuterades svenskarnas självbild på 1970-talet som världens mest moderna folk, rollen som moralisk fanbärare,  och ”åsiktskorridoren”,  – inte minst i kontrast till Danmark. Men under ytan låg en obekväm fråga: Vad händer i ett samhälle där moral och nationell identitet vävs så tätt samman att kritik blir liktydigt med illojalitet?

En av gästerna påminde om att Sveriges Radio har tydliga gränser för vad som får sägas. Det handlar inte enbart om självcensur, utan om institutionella ramar för offentligheten. Gränserna märks särskilt där moral och identitet står på spel – just de områden där programtiteln träffar som hårdast: Är du inte god är du inte svensk.

Konsensustanken har länge varit stark i Sverige. Den är ett arv från folkhemmet, trepartssamarbetet och viljan till social harmoni. Trepartssamarbetet syftar på den svenska modellen där staten, arbetsgivarna och fackföreningarna förhandlar fram lösningar tillsammans, i stället för att låta konflikter avgöras genom strejker och maktkamp. I grunden är detta en styrka: breda överenskommelser skapar stabilitet. Men konsensus har också en skuggsida. När oenighet blir hotfull krymper utrymmet för avvikande röster. Man kan fråga sig om detta i själva verket uttrycker en svag tro på majoritetsdemokratin – på att konflikter är naturliga, beslut måste fattas även utan total enighet, och att minoriteten har rätt att synas.

Könsfrågan är ett tydligt exempel. Sverige har länge burit fanan som ett av världens mest jämställda samhällen. Det är en styrkeposition – men också en berättelse som gör kritiska frågor svåra. Den som ifrågasätter riskerar att betraktas som bakåtsträvare eller illojal. När konsensus blir för stark ersätts öppen debatt med tystnad, för att inte rubba bilden av Sverige som progressivt föregångsland.

Mot denna bakgrund blir frågan oundviklig: Kunde Skavlan & Sverige ha gjorts av en svensk programledare? Fredrik Skavlan har en friposition. Som norrman i Sverige står han både innanför och utanför. Han kan ställa obekväma frågor utan att genast misstänkas för illojalitet. En svensk kollega hade sannolikt mött anklagelser om att svartmåla sitt eget land eller bekräfta utländska klichéer.

Paradoxen är tydlig: ett land som betraktar sig självt som öppet och tolerant kan ha ett trängre rum för kritik än man vill erkänna. Danmark utgör här en talande kontrast, med en tradition där satir och provokation är en del av den offentliga samtalen, snarare än ett brott mot den.

Jag har haft ett nära förhållande till Sverige i mer än tre decennier. Det ger både insikt och ödmjukhet. Att betrakta ett annat land är alltid också att betrakta sig själv. Men just därför är programmets titel så träffande. Frågan är inte bara om Sverige vågar se sig i spegeln – utan om man kan göra det utan att först försäkra sig om att bilden är god.

Kanske är det så att bara en norrman kunde ha gjort detta program. Och i så fall säger det inte lite om Sverige – eller om oss andra i Norden.